En känsla….

Standard

Hon var där, jag såg henne, vi hade nästan samma hårfärg mitt lite mörkare än hennes, men det var lika tunt, och föll på samma sätt mot axlarna, hon log, lite snett, en sned framtand kikade fram, det glittrade i de intensivt blå ögonen och jag såg hur det hesa skrattet var på väg. ” Vi har nästa samma hårfärg…” säger jag lite fånigt. ”Ja, fast ditt hår luktar lite konstigt.” svarar hon och jag ser att hon retas, jag rodnar lite, och känner en konstig känsla i magen, lutar mig fram, och sätter näsan mot hennes hår, precis där håret ligger nästan mot halsen ”Ditt, luktar…” och jag andas in, nära, det är varmt och kittlar lite i näsan, ”Häst, det luktar häst…..”  Åsså vaknar jag….

Jo, det sneda leendet, den hesa rösten och de glittrande blå ögonen, den sneda framtanden, jag känner igen alltihop, kanske är det en drömbild, från barndomen, men hon finns, jo i verkligheten, inte så nära nu, men när jag var en liten tanig storasyster som tillsammans med min yngre syster kanske åtta-tio år nånting, fick komma till den äldre tuffa hästtjejen som var dotter till mammas arbetskompis, var min, kanske vår, största förebild och idol.

Hon som med envishet, och styrka fick in en bråkig hingst i stallet, som fick oss att stå i timmar och plocka kardborrar ur fölstonas svansar och att kamma manar som aldrig varit ryckta. Som lärde oss allt om rotviskor, hovkratsar, svettskrapor och havrekross. Som longerade avdankade travare på gärdet, med taniga småflickor som inte hade tillräckligt långa ben för att nå ner till stigbyglarna på sadeln, runt runt, i skritt och trav, galoppera kunde de inte….

Hon var den som efter många longeringsstunder äntligen tog ut den äldre, det vill säga mig, på en gemensam ridtur, och bägge hästarna for av i sken, när de skulle trava upp för en backe, jag var den som for av i en snäv kurva, landade mjukt på travbanans mjuka underlag, skrapade mig på magen, och linkade med snor och tårar rinnande, efter henne som satt kvar trots att hon red barbacka i full galopp… Min förebild!  Hon var den som kom tillbaka ridande på ”min” häst, säkert med en klump i magen för den avramlande ungen hon hade ansvar för, och mötte henne linkande och lite tagen. Det var ju inte så den första turen ute i skogen tillsammans, dessutom utan lillasyster, skulle sluta…. Hon var i alla fall den, som med bestämd röst tvingade upp en vettskrämd liten tanig, snorig och bölande flicka på den då, jättestora livsfarliga hästen med orden ”Kliver du inte upp nu, så vågar du aldrig göra det igen!” Och jag tror det var mer för att vara henne till lags än att övervinna rädslan som jag klev upp igen, och hon ledde oss tillbaka till stallet… Hon smörjde helosansalva, som fanns i stallådan på skrubbsåren som jag fick när jag ramlade av, det sved, men gjorde gott samtidigt, det var inte bra med salva sa mamma sen, men hon hade haft på det och det var mer värt!

Det fanns dagar då mamma kom sent och hämtade oss, och vi fick följa med in i huset, där fanns tavlor, vinnarbilder av travare på väggen, ett stort och varmt kök, där man ibland fick finncrisp med smör på, de godaste mellanmål man kunde hitta, konstigt att de inte var lika goda, när mamma köpte hem dem….. Hennes rum fick man ibland bli med till, det var ett rum fyllt av tonårsgrejer, kläder, smink, i en enda röra, ibland skulle hon iväg, bli hämtad av pojkvän, hon provade kläder, målade ögonen med mörkblå mascara och hon var det finaste jag visste, så skulle jag bli, precis som henne! Hon satte sen som pricken över i, på sig sina glasögon, säkerligen något hon själv hatade, men glasögonen hade inga bågar, bara glas i skalmar med tjocka kanter på glaset, som låg mot de leende kinderna och på en glasets kant fanns en blå pärla…. Jag fick också glasögon, men hade totalt tvärsom synfel, så mina glasögon blev inte alls med tjocka kanter, de var tjockast på mitten, och glasögon utan bågar, med en pärla på kom inte på fråga… Jag fick runda!

Det var i hennes rum, som vi fick prova och ärva hennes gamla ridbyxor, och till vår stora lycka fanns det ett par till oss var, beiga i mollskinn, inte alls elastiska som de hon hade, utan mer som vanliga byxor, men mjuka och med ”lår” på, ja ni fattar, det var stort!

Jag har haft en lycklig barndom, och en underbar förebild, som försvann in i vuxenvärlden, och lämnade en känsla, en bild och nåt att leva upp till, och visst är det konstigt att en dröm kan ge en känsla, som ger en minnen och massor av underbara bilder av en underbar människa, Min första stora ”Kärlek” eller nåt…….

Och jag hör fortfarande idag  ”Kliver du inte upp nu, så vågar du aldrig göra det igen!” Och det hjälper mig ibland, provocerar och får mig att våga!

Tack!

Lämna gärna en kommentar :)

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s